Gösta Jonssons kvintett, hösten 1963. Från vänster Rolf Bengtsson, John Henriksson, Ingvar Ericsson, Egon Sandström och Gösta Jonsson. De illgröna smokingarna köptes strax innan bilden togs på Malmströms herrekipering, Stortorget, Östersund.

Att bläddra i gamla fotoalbum är ibland kul nånting alldeles hemskt. Härom nyssens plöjde jag mig igenom ett album som jag inte öppnat på länge och gjorde vidstående fynd, som jag som vorden LT-medarbetare nog tycker förtjänar att publiceras.

Det är en orkesterbild från hösten 1963, tagen mot scenen i Lyransgården, Ålsta, Fåker, föreställande Gösta Jonssons kvintett, ett dansband med säte i Näcksta, Hackås.

Det är undertecknad som sitter vid den lådaktiga tingesten i mitten, en elektrisk orgel av märket Hohner Symphonic 30, ett med dåtida mått mätt tekniskt mirakel som dock inte var avsett för sitt ändamål, nämligen att spela på, då det vid användande gick sönder och måste på verkstad.

Dåvarande teknikern på TV-teknik på Prästgatan 6 i Östersund, Gerhard Rosenau, höll på att få fnatt varje gång jag dök upp med eländet. Till vänster på bilden sitter trummisen Rolf Bengtsson, numera bosatt på Frösön, och bredvid honom står basisten och orkesterbilägaren John Henriksson, Fäste, Hackås.-

På andra sidan bakom mig står dragspelaren och kompgitarristen Egon Sandström, Sanne, och bredvid honom kapellmästaren, gitarristen, saxofonisten, sångaren och bandets brinnande eldsjäl, Gösta Jonsson, Näcksta, Hackås.

Det här bandet blev mycket långlivat och bytte under de följande decennierna en rad medlemmar och namn och slutade som Knytta Spelmanslag.

Man blir nästan sugen på att skriva en bok när minnena bubblar upp med anledning av bilden.

Tre veckor innan jag spelade på en dansbanescen kom jag för första gången i kontakt med fenomenet elorgel. Jag stod då andäktig på Sandvikens dansbana och avnjöt Sten-Göstas orkester, som hade en organist vid namn Reija Häggström och som spelade Hohnerorgel iförd vita handskar. - Jädrar va´ läckert!!!

Seth Löfgren var en annan Hohnerexekvent som jag hörde strax efteråt, och jag var helsåld. På Sören Lindströms i Lillå, Hackås, realexeamenshippa träffade jag Gösta och frågade om inte hans nystartade band behövde en pianist. Orgel var dock mycket hetare för Gösta och den 8 juni 1963, min 17-årsdag, lånade jag en moped och åkte till Hackås.

Där dök Rolf Bengtsson upp med sin svartvita Amazon och med en magiskt skimrande, jämngrå Hohnerorgel i baksätet som han för att få testa mig hade fått låna av Birgit Persson på Hagström Musik i Östersund.

Prislappen var astronomisk: 3.100 kronor.

Vi riggade upp instrumenten och hela den för mig sanslöst imponerande förstärkaranläggningen på Fästedals dansbana i Hackås. Vi tragglade oss igenom ett par låtar, upptäckte att det funkade, packade in grejorna i en Opel Rekord Caravan och åkte till den Stora Scendebuten på Torpet i Bräcke.

Där spelade vi non-stop tillsammans med Kjell-Åkes orkester med vokalisten Joel Emanuelsson.

Jo, man blir faktiskt sugen på att skriva den där boken. Frågan är vem som skulle köpa. Rolf, John, Egon och Gösta, kanske.

Nej förresten, dom skulle få sina exemplar gratis som ett hjärtligt tack för följande minnen och upplevelser för livet.

Det var ju dom som började!

Ingvar Ericsson